Konstbilaga i Ystad Allehanda 2006


Med ett öga som brinner

Helena Bergenrud har kvar sitt modersmål från Norrbotten, trots att hon har bott lång tid i Skåne, det är ett vackert språk med en särskild klangfärg och med en botten av tillit.
Jo, men visst är det så.
Helena Bergenrud är ingen stor människa, men hon har en stor eld inom sig, när hon talar om sitt arbete och sin konst. Det är en paradox i och ett svaghetsbetyg åt vårt samhälle, om hon inte får arbeta bara med det, som hon älskar och känner så starkt för. Och överleva på det.
Jag har mött konstnärer, som tittar i skyn, betraktar sin egen navel, ser oförstående på en, som man kommer från en annan planet, visar arrogans och utanförskap. För dem visar jag ingen respekt, inte heller för deras arbete.

Omedelbar och livfull
Helena Bergenrud är en omedelbar, livfull och levande människa, det är lätt att få kontakt och det är lätt att förstå, vad som driver hennes skapande och hur hennes bilder kommer till. För henne visar jag stor respekt.



Bilderna kommer till mig, de finns plötsligt i mitt inre och de knackar på dörren och vill komma ut, de pockar på uppmärksamhet. Ibland står de i kö och trängs med varandra.
Om det blir lite trångt och jag behöver mera tid, då går jag ut och går.



Och det är ett underbart landskap att vistas i, med nära till Verkeån, den finns in på knutarna på bohuset, där finns både strömstare, kungsfiskare och forsärla.
Dessutom finns resterna från Alunbruket där, slagghögarna i rött och ett kort stycke bort Verkasjön, där det är gott att ta fram sin termos och den glansiga ostsmörgåsen.

Helena Bergenrud visar nu en samling torrnålsgrafik, hon tar fram kopparplåt, nålverktyg och demonstrerar, jag ser mest på hennes slitna händer, som far illa av hantverket.
Det är så avskalat och rent det hon visar, i svart och vitt, ingenting som prålar, inget effektsökeri för att blidka och flörta med köpare och marknaden.
Bilden bara finns där i en sorts nakenhet.

Man med för stora vingar, 2000,
torrnålsgravyr,
10,5 x 11,5 cm.

Bilderna kommer från mitt inre, de växer i glädje, jag vill förlösa dem, ge dem rättvisa. Jag skapar bara i balans och tillstånd av harmoni. Jag skapar aldrig i ilska, där finns bara det onda och det som står i vägen.
Bilderna bär jag med mig från mitt Norrbotten, men det kommer ständigt nya, som reflektioner och kommentarer till det, som finns omkring mig.

Helena Bergenrud har berättelser, som talar till oss människor, hon vill berätta om det som är allmängiltigt, inte bara det som gäller henne själv, utan om det som gäller alla.
Om livets skiftningar, om brytpunkter, om korta ögonblick av lycka och glädje och så om kontrapunkter, om sorg, sjukvaka och förluster.
Dessa tillstånd och stämningslägen kan bäras av människor eller av djurgestalter, för att visa och för att göra tydligt den känsla och den väderlek hos människan, som råder.


Nu är det påsktider och Helena Bergenrud ser fram mot att visa och berätta, hon verkar tycka om det på riktigt, möta nya människor och hon tycker också att de senaste påsksvängarna, har blivit lite lugnare. Folk ger sig mer tid, svirrar inte runt så oroligt. Sånt är bra. Och hon har erfarenhet, hon visade sin konst första gången 1986.

Från keramik till grafik
Helena Bergenrud visade ofta tidigare keramik, nu visar hon bara grafik.
- Jag kände att jag just nu inte kunde komma längre med keramiken, jag återvände till grafiken, jag kan bättre uttrycka vad jag vill säga, det är även en utmaning och den svarar bättre på de krafter, som jag bär inom mig.



Snörester och vårflod
Nu arbetar jag mig fram mellan snörester och en begynnande vårflod, jag går ner till ån för att se något fågelaktigt, men anar och ser bara ett vattenstånd, som kommer att stiga.
Så tänker jag på den rika historia, som vilar i det här huset och runt omkring med Joachim Beck, Christina Piper och bakom väggarna på det vackra slottet i barockstil.
I dessa trakter finns mycket att njuta av, det är lätt att gå omkring.
Men glöm inte bort Helena Bergenruds grafik och låt henne ge dig sina berättelser.
/ Bo Bjelvehammar