Recension publicerat 28 juli 2009, 01:15 i YstadsAllehanda


ATT BERÄTTA OM LITENHETENS VARA
Henry Mayne-stipendiat 2009
Helena Bergenrud
Tjörnedala Konsthall
T o m 16 augusti


Helena Bergenrud får årets pris till Henry Maynes minne, det är en välförtjänt utmärkelse för ett stort konstnärskap och ett verkligt erkännande av grafiken som konstart. Grafiken lever gärna ett undanskymt liv, får sällan uppmärksamhet och lockar inte heller de penningstinna konstvalparna. Men Helena Bergenrud har under årtionden hållit fast vid sitt sätt att uttrycka sig, hon visar nu med ett fyrtiotal verk inte bara ökad mognad och stor teknisk skicklighet i sitt arbete, hon kan även på ett lågmält och föga påträngande sätt visa att hennes berättelser är högst värdefulla att se och lyssna till. Hon är en berättare, med sin torrnål ristar hon blad efter blad i sin livsbok, hon lägger örat till marken, hon iakttar en kanin dag efter dag, hon minns flickans ställning när hon visslade på hunden eller ögat hos det klarsynta lammet. Och hon låter bilderna komma till sitt inre och så vill hon berätta det på sitt sätt åter till alla som vill lyssna, ge sin version av livet kring henne. Och det är inga döda eller frånvarande djur, som insekter i skiffer eller fjärilar i bärnsten. Helena Bergenruds djur är både närvarande och levande i hennes bilder. Harens släkting kaninens attribut känns så nära, den mjuka pälsen och de långa öronen. Berättelserna framförs med en poetisk melodi och med arkaiska sånger, det utmärker även titlarna på verken, som Läsa i motvind och Två bröder ser på stjärnor.


Djuren och människorna i Helena Bergenruds bilderbok tillhör inte de tongivande, de som är i frontlinjen och visar sig i glassiga livsstilsmagasin, de lever ett mera återhållsamt, eftertänksamt liv och njuter av de små framstegen och de stora naturupplevelserna. Plötsligt kan det höras i brinken vid ån ett ljud från en speldosa, det är kungsfiskaren som övar skalor med de halvvuxna ungarna. Plötsligt ser två människor lavskrikans framfusighet och tänker på mosterns frånfälle, vingar växer ut, hon gör sig startklar och försvinner efter en stund till himlen. Så ungefär uppfattar jag Helena Bergenruds värld, det är ur den hon får energi och inre kraft och gjuter in det i de små, de tveksamma och de inte sedda. Åt dem som behöver tröst och uppmuntran. Det är ett stort och viktigt uppdrag och Helena Bergenrud gestaltar sina värderingar både tydligt och på ett lysande sätt. Det finns inga begränsningar eller avgjorda hinder i hennes berättelser, hon rör sig lätt mellan skilda landskap, hon visar sin kärlek till det norrländska, vi talar ju inte här om fenomen som ren och myr, men varje bild är som ett tecken på kärlek, i ensamheten och utsattheten ingjuter hon stänk av gemenskap och flikar av solidaritet, det känns i bilderna, just i den meningen är hennes berättelser politiska. Ord som solidaritet och medmänsklig empati finns inte längre kvar på människors agendor. Vilket hemskt ord som jag använder, agendor! Det är bildernas styrka som imponerar mest, jag ser dem inte som svarta, utan jag ser mera med ett ljust reflekterande vemod, men ofta med en lekfullhet, en humor och en distansering till det mirakel, som benämns livet. Helena Bergenrud förmår lyfta fram det lilla, de smås världar och ge allt detta både storhet och betydelse. Om jag var dramaturg, så skulle jag ge text och musik åt bilderna och göra en barnsaga av dem, främst tänkt för att ses av barn tillsammans med vuxna, att förvandla bilderboken till ett sagospel.

Bredvid de grafiska verken, som alla är torrnålsgravyr finns det stengodskärl, objekt i stengods och ett antal skisser i blyerts.

Om du nu inte omkommer i alla musikfestivaler och drunknar i alla händelser under stjärnorna på Österlen, så besök en enda konstutställning och det är den som pågår på Tjörnedala fram till mitten av augusti!

/ Bo Bjelvehammar